Vi tog ledigt ett par veckor i augusti för att se och uppleva det "Röda Centrat" i Australien runt Alice Springs. Augusti är en bra månad att resa runt i öknen och vi hade tur med vädret, soligt och fint, runt 25-28 grader varmt på dagarna och något svalare nätter runt 17-18 grader. På somrarna (nov-jan) är det väldigt varmt, kan vara uppåt 40-50 grader och väldigt torrt. Svårt att röra sig härute den tiden och alla vandringsleder är inte öppna.
Uluru som också kallas för Ayers Rock är en märklig syn. Det spelar ingen roll att man har sett hundratals bilder från platsen i filmer och på vykort. Kanske är det den platta omgivningen, med de röda sanddynorna och låga olivgröna buskarna, som också gör att blicken omärkligt dras till den stora röda kroppen. Klippan är gjord av Arkose, en sandsten med mycket järn i. Det är järnet, som "rostat" i kontakten med luft och regn, som ger den röda färgen. Vi bodde i Yulara ca 3 mil norrom Uluru, ett riktigt turistställe med alla bekvämligheter man kan tänka sig. Ganska dyrt, även om man bara campar, men enda stället där man kan bo i närheten. Det stora turistkomplexet med supermarket, swimmingpoler, tennisbanor, restauranger... smälter ganska fint in i landskapet och byggdes för att kunna hantera alla de hundratusentals människor som årligen besöker platsen.
Marken är Aboriginsk och för dem helig. Man får därför inte tillträde till alla delar och de vill helst inte att berget ska bestigas, men eftersom trycket på turismen är stort finns ändå en markerad vandringsled som följer en av sprickorna upp en bit. Överallt finns skyltar där det står hur många som dött av hjärtattack och annat när de försökt att bestiga berget och att man inte rekommenderar äldre, gravida eller andra i dålig fysisk form att genomföra turen. Det finns en kedja att hålla i, vilket behövs, eftersom klippan bitvis är helt slät och väldigt brant. Vi besteg aldrig berget. Siri och Johan ville gärna, men det blåste för mycket när vi var där och leden var därför avstängd. De klättrade en bit upp den första kvällen där när det var lite lugnare. Jag och Gard följde med en stund, men kände av höjdskräcken och valde att gå runt och fotografera istället. Det finns några små leder man kan göra runt Uluru med skyltar där man kan läsa om de olika platserna, leden som går runt hela Uluru är 9.4km lång och den kan man antingen gå på egen hand eller med en aboriginsk guide tidigt på morgonen innan solen blir för stark (tar ca 4timmar).
Uluru, som en gång tillhörde en 600 miljoner år gammal bergkedja, är numera en fristående klippa och fortsätter som ett isberg flera kilometer under marken (5-6km). Klippan har en vacker slät yta som värms upp av solen på dagen. 348 meter hög och 1.9 kilometer bred. Inte alls som en "limpa" utan mycket större och oregelbundare i omkretsen än vad jag trodde, med märkliga formationer och håligheter. Vi besökte Uluru både i soluppgång, under morgonen, eftermiddagen och vid solnedgången för att njuta av färgerna som förändrades av solljuset.
Gräset som växer i tuvor runt Uluru kallas för Spinifex och ser bara mjukt ut, bladen är hårda och har vassa toppar. Både människor och kaniner undviker spinifex, men smådjur som fåglar, möss och grodor stortrivs, eftersom det går bra att gömma sig där. Det växer också många spöklika träd med hängande grenar som man kallar "desert oak" just där. När vi var där, under den tidiga våren i augusti, kändes det ganska grönt och lummigt runt Uluru. Särskilt efter att ha besökt Coober Pedy, och de dammiga Opalgruvorna på vägen upp.
Känns mäktigt och väldigt speciellt att vandra runt i ett så "gammalt" landskap, laddat med aboriginska drömhistorier och kultur.
