Att vara här i Australien som mamma och målarinna är för mig som att ha ett jättelångt sommarlov!
Ett sommarlov långt långt borta och ändå hemma. Ni som är vana vid att arbeta och har barn vet hur det kan vara. Härligt till en början, men ganska skönt när sommarlovet är över och man kan få komma in i de gamla rutinerna igen... sen längtar man snart efter nästa lov förstås. Jag är van att arbeta och att ha många saker runt omkring mig, så det tog tid för mig att landa och kunna njuta av att faktist ha tid att bara vara.
a wo man man wo
a bout traces
a bout structure and choice
a bout finding a way
a space a voice
skrev den här texten i september förra året när vi bott här i ungefär tre månader och jag fortfarande kämpade med att hitta någonslags fungerande vardag och kände mig vilsen i min nya identitet här "downunder". Kände mig dålig på de saker som jag förväntades ta hand om och ha koll på. Funderade en del på de traditionella kvinno- och mansroller som man lätt halkar in i när mannen "jobbar" och tjänar pengar, kvinnan "är hemma och tar hand om" barnen, städar och lagar mat.
Att byta kultur kan ju vara ett sätt att skaka om de roller man har i familjen och öppna upp för att lyssna in varandra och förändras, men att komma till ett nytt land innebär också många olika behov att ta hänsyn till med nytt språk, annorlunda skolform och ny arbetsplats med annat sätt arbeta på och nya rutiner. De första månaderna var vi alla trötta på kvällen av olika skäl. Även om jag var ganska inställd på att först och främst finnas tillhands och stötta familjen till en början, så var jag inte helt beredd på min egen reaktion. Kände mig som en "service-central" och saknade mitt jobb, kollegor och att vara bra på något.
Jag ville också vara en "pappa" som kunde sticka iväg och arbeta. Inte vara den som var kvar hemma för att ta hand om frukostbordet. Insåg att jag länge identifierat mig mest med mitt arbete som bildlärare och mitt eget målande. Det där andra som man måste göra därhemma kändes mer som något man gör vid sidan av. Längtade så efter att ha ett eget projekt att arbeta med och ta tag i, men hade svårt att komma igång. Tappade självförtroendet och kände mig trött hela tiden.
Jag satte igång med en massa egna projekt. Först med maten. Lusläste kokboken och skrev matmenyer, köpte fina färska råvaror hos slaktaren, fiskhandlaren, grönsakshandlaren... prövade glatt nya sätt att bereda mat till familjens stora glädje och sorg (det gör jag fortfarande, men varannan dag något som jag vet barnen gillar).
Ett tag skrev jag scheman och listor för vad jag skulle göra. Nya listor varje vecka på kylskåpsdörren. Inte så mycket för att hinna med allt, utan för att hinna annat. Bestämde att jag inte behövde städa mer än en dag i veckan. Annars kan man gå och plocka hela tiden och aldrig bli färdig... Jag skrev också in saker på listan som jag visste att jag mådde bra av att göra som att ta en prommenad på stranden eller besöka ett galleri, för att göra det lättare att engagera sig i de andra saker som behövdes göras hemma. Behövde få något tillbaka utifrån.
Började engagera mig som extrastöd i barnens skola ett par dagar i veckan med läsning och annat. Dels för att Siri längtade hem till Sverige och för att det var ganska rörigt i klasserna, men också för att komma iväg hemifrån träffa andra vuxna, prata och fika i personalrummet...
Sen gick jag en konversationskurs i engelska några veckor. Hyrde under tiden en ateljé inne i stan som jag försökte besöka ett par dagar i veckan. Men hann bara precis komma igång att måla, sen var det dags att slänga sig på cykeln eller spårvagnen och hämta barnen på skolan. Prövade ett tag med att ha barnen på "After School Care", men Gard kände sig för stor och Siri ville inte alltid. Som ni kanske förstår fanns det inte så mycket tid till att måla och utvecklas. Jag var ganska sliten av att hinna vara bra på en massa saker.
Det är många "hemma-mammor" här i Adelaide. De flesta har deltidsjobb någon dag i veckan eller jobbar hemifrån. Först tyckte jag synd om dem, men inser nu att de lever ett mindre pressat liv än de flesta av oss hemma i Sverige som både arbetar fullt och sköter ett hem. De flesta mammor har tid för sig själva och sina egna intressen/vänninor på dagen och lägger inte ned så mycket tid på hem och matlagning som vi kanske är vana vid. När jag väl varvat ned lite och börjat bygga upp ett socialt kontaktnät, upptäckte jag att det var lättare att vara ensam på dagarna och kunde till och med trivas med det.
Att måla för mig är att gå in i mitt eget inre rum och stanna där en stund. Det går inte att stressa, man får bara vänta. Det tog nästan ett år att hitta en rytm i målandet och det är inte helt lätt att kombinera med familjeliv. När jag målar vill jag bara måla och blir väldigt irriterad av att bli störd. Jag har börjat vänja mig vid att göra familjen besviken på att jag plötsligt inte finns där med maten klar på bordet. Kommer in i målarperioder under ett par veckor när jag målar och lever med mina målningar hela tiden... sen tar jag en paus. Tar tag i det som behöver göras, träffar vänner, göra utflykter, försöker vara mer till för barnen och stötta Johan. Går tillbaks till mina målningar igen och gör färdigt dem. Vilar en stund och väntar in nya bilder ... samlar, tar foton, prommenader, skriver, köper papper och börjar måla igen. Allt går runt som i cyklar och det är en ro i det om jag bara följer med och vågar tro.
Nånstans trodde jag nog att jag bara kunde släppa lärarjobbet och måla för fullt här i Australien, men hur långt man än reser försvinner inte allt det där andra som vi bär på. Min strävan nu är att hitta ett sätt att få familjen att bli självgående när jag är inne i målandet. Att leva i en familj är ett ständigt arbete, att ge och ta, sätta gränser och öppna vägar. Det hade varit ensamt att göra den här resan själv, kanske särskillt när man väl kommer hem igen. Det är en speciell erfarenhet som jag tror att ingen av oss vill vara utan. Även Siri pratar nu om att hon kommer att åka tillbaka hit när hon blir stor.
Det har varit väldigt bra att få/ta den här tiden till att hitta någon slags balans i livet och hitta ett sätt att vara mamma och målare, utan att ha ett lärarjobb som också kräver sitt. Det hade nog blivit för mycket för oss alla, med nya jobb och utmaningar på alla plan. Vill man ut och bo utomlands som en familj är det bra med någon som är hemma, eller kanske inte... jag vet inte... det blir ju en annan historia.
