skyltar

det här inlägget skulle egentligen Johan skriva eftersom det är han som har samlat... men jag kan ju börja lite...

kata tjuta

Uluru-Kata Tjuta National Park ligger ca 460km sydväst om Alice Springs och vi åkte dit för att se det välkända röda ökenlandskapet.

Första morgonen i nationalparken tog vi bilen till Kata Tjuta. Kata tjuta, som även kallas för "The Olgas" efter en spansk drottning, är en bergskedja med 36 "domes" eller branta kullar. Kata Tjuta betyder på Anangu folkets språk "många huvuden". Ytan, som är ojämn och skrovlig, består av en blandning av smågrus, kiselsten och stenblock sammansatt av lera/sand, en bergart som kallas Conglomerate. Den högsta punkten är Mt Olga 546m (över marken) och därmed 200m högre än Uluru (Ayers Rock).

Kata Tjuta ägs, liksom Uluru, av Anangu folket och när man kommer in i området välkomnas man till deras land och ber oss respektera deras önskan om att vara rädd om oss själva och naturen. Det finns några fina stora solparasoller i trä med flätat spinifexgräs vid ingången och vattenkranar på några ställen där man kan fylla sina vattenflaskor och sitta ned en stund på naturformade träbänkar. Man får inte klättra på bergen eller lämna stigen för att gå runt på egen hand, all mark är skyddad, vilket Johan suckade lite över när han såg alla möjligheter till att göra fantastiska klätterleder där.

Vi gick en kort dagstur (3 timmars vandring) som kallas för "Valley of the Winds Walk" och som går emellan några av domerna. En fin tur där man kan titta lite närmare på bergen och växtligheten därinne. Så grönt! Solen når inte längst in vilket gör att det gröna frodas och vi såg flera hundra zebrafinkar som flög runt i flockar mellan buskarna.

Halvvägs runt fanns en utsiktspunkt där vi åt våra lunchsmörgåsar och tittade ut mot ännu flera domer längre bort. På vägen tillbaka var det lite öppnare och solen gassade. Johan hade tagit med sig en "sprayflaska" med vatten (tips i en campingguide) som kom väl tillhands. Det hann bli mitt på dagen innan vi hann fram till bilen och vi skyndade mellan de få träd som fanns där ute på slätten. Siri är den som lider mest av värmen... blir efter en stund högröd i ansiktet och konstig av solen, helt slak och vill bara ligga på marken. Förstår nu varför alla guidade turer är vid gryning och skymning.

Jag tycker nog att Kata Tjuta är en minst lika häftig upplevelse som Uluru och med betydligt färre turister! ... vilket förvånar mig, eftersom det är ett lika märkligt landskap, bara 30 min fin bilväg från Yulara, Ayers Rock Resort.

uluru

Vi tog ledigt ett par veckor i augusti för att se och uppleva det "Röda Centrat" i Australien runt Alice Springs. Augusti är en bra månad att resa runt i öknen och vi hade tur med vädret, soligt och fint, runt 25-28 grader varmt på dagarna och något svalare nätter runt 17-18 grader. På somrarna (nov-jan) är det väldigt varmt, kan vara uppåt 40-50 grader och väldigt torrt. Svårt att röra sig härute den tiden och alla vandringsleder är inte öppna.

Uluru som också kallas för Ayers Rock är en märklig syn. Det spelar ingen roll att man har sett hundratals bilder från platsen i filmer och på vykort. Kanske är det den platta omgivningen, med de röda sanddynorna och låga olivgröna buskarna, som också gör att blicken omärkligt dras till den stora röda kroppen. Klippan är gjord av Arkose, en sandsten med mycket järn i. Det är järnet, som "rostat" i kontakten med luft och regn, som ger den röda färgen. Vi bodde i Yulara ca 3 mil norrom Uluru, ett riktigt turistställe med alla bekvämligheter man kan tänka sig. Ganska dyrt, även om man bara campar, men enda stället där man kan bo i närheten. Det stora turistkomplexet med supermarket, swimmingpoler, tennisbanor, restauranger... smälter ganska fint in i landskapet och byggdes för att kunna hantera alla de hundratusentals människor som årligen besöker platsen.

Marken är Aboriginsk och för dem helig. Man får därför inte tillträde till alla delar och de vill helst inte att berget ska bestigas, men eftersom trycket på turismen är stort finns ändå en markerad vandringsled som följer en av sprickorna upp en bit. Överallt finns skyltar där det står hur många som dött av hjärtattack och annat när de försökt att bestiga berget och att man inte rekommenderar äldre, gravida eller andra i dålig fysisk form att genomföra turen. Det finns en kedja att hålla i, vilket behövs, eftersom klippan bitvis är helt slät och väldigt brant. Vi besteg aldrig berget. Siri och Johan ville gärna, men det blåste för mycket när vi var där och leden var därför avstängd. De klättrade en bit upp den första kvällen där när det var lite lugnare. Jag och Gard följde med en stund, men kände av höjdskräcken och valde att gå runt och fotografera istället. Det finns några små leder man kan göra runt Uluru med skyltar där man kan läsa om de olika platserna, leden som går runt hela Uluru är 9.4km lång och den kan man antingen gå på egen hand eller med en aboriginsk guide tidigt på morgonen innan solen blir för stark (tar ca 4timmar).

Uluru, som en gång tillhörde en 600 miljoner år gammal bergkedja, är numera en fristående klippa och fortsätter som ett isberg flera kilometer under marken (5-6km). Klippan har en vacker slät yta som värms upp av solen på dagen. 348 meter hög och 1.9 kilometer bred. Inte alls som en "limpa" utan mycket större och oregelbundare i omkretsen än vad jag trodde, med märkliga formationer och håligheter. Vi besökte Uluru både i soluppgång, under morgonen, eftermiddagen och vid solnedgången för att njuta av färgerna som förändrades av solljuset.

Gräset som växer i tuvor runt Uluru kallas för Spinifex och ser bara mjukt ut, bladen är hårda och har vassa toppar. Både människor och kaniner undviker spinifex, men smådjur som fåglar, möss och grodor stortrivs, eftersom det går bra att gömma sig där. Det växer också många spöklika träd med hängande grenar som man kallar "desert oak" just där. När vi var där, under den tidiga våren i augusti, kändes det ganska grönt och lummigt runt Uluru. Särskilt efter att ha besökt Coober Pedy, och de dammiga Opalgruvorna på vägen upp.

Känns mäktigt och väldigt speciellt att vandra runt i ett så "gammalt" landskap, laddat med aboriginska drömhistorier och kultur.

mamma och konstnär

Att vara här i Australien som mamma och målarinna är för mig som att ha ett jättelångt sommarlov!

Ett sommarlov långt långt borta och ändå hemma. Ni som är vana vid att arbeta och har barn vet hur det kan vara. Härligt till en början, men ganska skönt när sommarlovet är över och man kan få komma in i de gamla rutinerna igen... sen längtar man snart efter nästa lov förstås. Jag är van att arbeta och att ha många saker runt omkring mig, så det tog tid för mig att landa och kunna njuta av att faktist ha tid att bara vara.

a wo man man wo

a bout traces

a bout structure and choice

a bout finding a way

a space a voice

skrev den här texten i september förra året när vi bott här i ungefär tre månader och jag fortfarande kämpade med att hitta någonslags fungerande vardag och kände mig vilsen i min nya identitet här "downunder". Kände mig dålig på de saker som jag förväntades ta hand om och ha koll på. Funderade en del på de traditionella kvinno- och mansroller som man lätt halkar in i när mannen "jobbar" och tjänar pengar, kvinnan "är hemma och tar hand om" barnen, städar och lagar mat.

Att byta kultur kan ju vara ett sätt att skaka om de roller man har i familjen och öppna upp för att lyssna in varandra och förändras, men att komma till ett nytt land innebär också många olika behov att ta hänsyn till med nytt språk, annorlunda skolform och ny arbetsplats med annat sätt arbeta på och nya rutiner. De första månaderna var vi alla trötta på kvällen av olika skäl. Även om jag var ganska inställd på att först och främst finnas tillhands och stötta familjen till en början, så var jag inte helt beredd på min egen reaktion. Kände mig som en "service-central" och saknade mitt jobb, kollegor och att vara bra på något.

Jag ville också vara en "pappa" som kunde sticka iväg och arbeta. Inte vara den som var kvar hemma för att ta hand om frukostbordet. Insåg att jag länge identifierat mig mest med mitt arbete som bildlärare och mitt eget målande. Det där andra som man måste göra därhemma kändes mer som något man gör vid sidan av. Längtade så efter att ha ett eget projekt att arbeta med och ta tag i, men hade svårt att komma igång. Tappade självförtroendet och kände mig trött hela tiden.

Jag satte igång med en massa egna projekt. Först med maten. Lusläste kokboken och skrev matmenyer, köpte fina färska råvaror hos slaktaren, fiskhandlaren, grönsakshandlaren... prövade glatt nya sätt att bereda mat till familjens stora glädje och sorg (det gör jag fortfarande, men varannan dag något som jag vet barnen gillar).

Ett tag skrev jag scheman och listor för vad jag skulle göra. Nya listor varje vecka på kylskåpsdörren. Inte så mycket för att hinna med allt, utan för att hinna annat. Bestämde att jag inte behövde städa mer än en dag i veckan. Annars kan man gå och plocka hela tiden och aldrig bli färdig... Jag skrev också in saker på listan som jag visste att jag mådde bra av att göra som att ta en prommenad på stranden eller besöka ett galleri, för att göra det lättare att engagera sig i de andra saker som behövdes göras hemma. Behövde få något tillbaka utifrån.

Började engagera mig som extrastöd i barnens skola ett par dagar i veckan med läsning och annat. Dels för att Siri längtade hem till Sverige och för att det var ganska rörigt i klasserna, men också för att komma iväg hemifrån träffa andra vuxna, prata och fika i personalrummet...

Sen gick jag en konversationskurs i engelska några veckor. Hyrde under tiden en ateljé inne i stan som jag försökte besöka ett par dagar i veckan. Men hann bara precis komma igång att måla, sen var det dags att slänga sig på cykeln eller spårvagnen och hämta barnen på skolan. Prövade ett tag med att ha barnen på "After School Care", men Gard kände sig för stor och Siri ville inte alltid. Som ni kanske förstår fanns det inte så mycket tid till att måla och utvecklas. Jag var ganska sliten av att hinna vara bra på en massa saker.

Det är många "hemma-mammor" här i Adelaide. De flesta har deltidsjobb någon dag i veckan eller jobbar hemifrån. Först tyckte jag synd om dem, men inser nu att de lever ett mindre pressat liv än de flesta av oss hemma i Sverige som både arbetar fullt och sköter ett hem. De flesta mammor har tid för sig själva och sina egna intressen/vänninor på dagen och lägger inte ned så mycket tid på hem och matlagning som vi kanske är vana vid. När jag väl varvat ned lite och börjat bygga upp ett socialt kontaktnät, upptäckte jag att det var lättare att vara ensam på dagarna och kunde till och med trivas med det.

Att måla för mig är att gå in i mitt eget inre rum och stanna där en stund. Det går inte att stressa, man får bara vänta. Det tog nästan ett år att hitta en rytm i målandet och det är inte helt lätt att kombinera med familjeliv. När jag målar vill jag bara måla och blir väldigt irriterad av att bli störd. Jag har börjat vänja mig vid att göra familjen besviken på att jag plötsligt inte finns där med maten klar på bordet. Kommer in i målarperioder under ett par veckor när jag målar och lever med mina målningar hela tiden... sen tar jag en paus. Tar tag i det som behöver göras, träffar vänner, göra utflykter, försöker vara mer till för barnen och stötta Johan. Går tillbaks till mina målningar igen och gör färdigt dem. Vilar en stund och väntar in nya bilder ... samlar, tar foton, prommenader, skriver, köper papper och börjar måla igen. Allt går runt som i cyklar och det är en ro i det om jag bara följer med och vågar tro.

Nånstans trodde jag nog att jag bara kunde släppa lärarjobbet och måla för fullt här i Australien, men hur långt man än reser försvinner inte allt det där andra som vi bär på. Min strävan nu är att hitta ett sätt att få familjen att bli självgående när jag är inne i målandet. Att leva i en familj är ett ständigt arbete, att ge och ta, sätta gränser och öppna vägar. Det hade varit ensamt att göra den här resan själv, kanske särskillt när man väl kommer hem igen. Det är en speciell erfarenhet som jag tror att ingen av oss vill vara utan. Även Siri pratar nu om att hon kommer att åka tillbaka hit när hon blir stor.

Det har varit väldigt bra att få/ta den här tiden till att hitta någon slags balans i livet och hitta ett sätt att vara mamma och målare, utan att ha ett lärarjobb som också kräver sitt. Det hade nog blivit för mycket för oss alla, med nya jobb och utmaningar på alla plan. Vill man ut och bo utomlands som en familj är det bra med någon som är hemma, eller kanske inte... jag vet inte... det blir ju en annan historia.

Ödlor

Hej nu är det Gard som skriver. En av dom häftigaste sakerna med Australien är djuren och jag såg två häftiga ödler på vägen till Lake Mungo. Jag vill berätta om dom.

PERENTIE

en perentie är den största ödlan i Australien och den näst största i världen. Den kan bli upp till 2.6 m lång och väga 15kg . Det är den som har än lång smal svans och fläckar på ryggen. En perentie är en sand goanna som är desamma som en monitor. Perenties äter ormar(det är doms favorit mat)och dom är immuna mot ormgift. Perenties äter också insekter, ödler inklusive sin egen sort, och små däggdjur. Perentie ödlorna är inte så bra föräldrar, dom lämnar sina barn till att klara sej själva tidigt. Om de får syn av sina barn igen så äter de upp dom. Pappan äter även äggen. Perenties är jätte snabba dom kan till och med fånga vildkatter. Perenties springer antingen på alla fyra men ibland bara på bakbenen. Vi hade väldigt tur att se en Perentie dom är inte så vanliga. Den vi såg var ungefär 1.2 m.

SHINGLEBACK

en shingleback är från 30-40 cm lång. Den kallas också för sleepy lizard för att den går sömngångaraktigt. En shingleback lizard ser ut som en kotte på kroppen . Den är ofarlig för oss om man inte utmanar den. De äter insekter frukt och bär. När den blir rädd fräser den och tar ut sin blåa tunga för att se läskig ut. Annars böjer den så att den ligger som ett U med huvudet och rumpan bredvid varandra för att förvirra sin motståndare. Huvudet och rumpan har samma form. Motståndaren vet därför inte vilket som är huvudet och attackerar det huvudet som ser minst läskigt ut och det är minsann rumpan. När motståndaren attackerar så sätter shingleback igång och bajsar som bara den! ... och om inte motståndaren släpper taget så börjar shinglebacken att bita och det greppet släpper inte. En shingleback kan bita av ett finger. Vi såg 9 stycken shinglebacks på resan hem från Mungo.

Turlee Station

Turlee Station är en fårfarm ca 3mil söderom Mungo Nationalpark och 9mil nordöst om Mildura i NewSouthWales, Australien. Vi hade egentligen tänkt campa inne i nationalparken Mungo, men på turistbyrån i Mildura ville de inte rekommendera oss det med våran gamla vagn. Om vi hade vetat att vägarna var ganska ok ändå, så hade vi kanske tagit med campertrailern in, men då hade vi förstås missat Turlee Station...


Det finns flera "Shearers Quarters" där man kan hyra enklare rum ute i bushen i södra delen av Australien, men Turlee Station är unik med att fortfarande fungera som fårklipparbostad. Väldigt basalt boende med gemensamt kök/vardagsrum, ganska dammigt och lite smutsiga grytor i skåpen, men allt man kan behöva. Dusch och toa var nytt och fräscht. Beläget i ett par skjul i veckad plåt en bit undan, men med utelampa på natten så att man lätt kan hitta. I köket fanns plats för storkok och när fårklipparna är där, anställer man en kokerska. Sovrummen ligger i en fristående lång barack med små rum på en lång rad och med bara sängar och några kraftiga spikar på väggarna som enda möbler. Familjen som bor på gården är väldigt goa och tar sig gärna tid till att prata en stund. Miljön känns genuin!


Fårfarmen drivs av Des och Diane Wakefield och de har mellan 5000-6000 får. Uthyrning av rum sköts av den yngste sonen Nathan med familj och de har precis bara börjat driva sin rörelse. På kvällen fick jag och barnen möjlighet att följa med på en skumpig tur över ägorna för att leta efter några av fåren. Vi satt allihopa inträngda i förarsätet och jag hittade inga säkerhetsbälten... men det var ändå en höjdarupplevelse! Jag njöt av de vackra omgivningarna men barnen tyckte nog att det bästa var fårhunden Scott och att få se honom arbeta med att samla ihop fåren och hur han med lätthet hoppade upp på flaket därbak när vi körde iväg. Dessutom fanns där ett hemsnickrat bordtennisbord, en piltavla och lite annat som barnen kunde sysselsätta sig med. Jag hade bara lite problem med att sova på de knöliga sängarna... hade boendet varit lite närmare parken hade jag gärna stannat en natt till, men vi vill använda hela nästa dag och därför passade det oss bättre att ta nästa natt i fårklipparbaracken inne i Mungo.

http://www.turleestationstay.com/

Mungo National Park

Lake Mungo ligger inte så långt Adelaide där vi bor. Det tar ca 4-5 timmar upp till Mildura och sen någon dryg timme på dålig grusväg in i parken. Lake Mungo, som inte varit någon sjö på många tusentals år, finns med på världsarvslistan och känd för väldigt gamla arkeologiska fynd (50 000 år) samt den halvmåneformade "Walls of China" på sjöns västra sida. Jag har velat åka hit ända sedan jag såg foton på de fantastiska formationerna i "Australia 42 great landscape experiences" av Richard l'Anson (lonely planet), men eftersom det är alldeles för varmt att besöka under sommarhalvåret så har vi väntat ett år på en bra skollovsvecka. Det fick bli nu i oktober.

Det finns två naturcampingar inne i parken, men vi vågade inte köra in med våran gamla "camper" på den skumpiga vägen. Vi bodde istället på sk "shearers quarters" dvs fårklipparnas enkla bostäder. Första natten strax söder om parken på en fårfarm som heter Turlee Station och andra natten i en helt ny barack inne vid besökscentrat (Kommer skriva mer om Turlee Station i en nytt inlägg).

Vi började med att gå på en 2 timmars morgontur med en "Ranger" (aboriginsk guide) för att titta på djur, växter i området... vi fick se rosa stora papegojor (pink cockatoos), lite mindre papegojor som skiftade i klart grönblått när de flög (ringneck mallee), hål och gångar efter skorpioner, ödlor, kaniner och lära oss om vilka bär och frukter man kan äta, titta på helt torrlagda vattengropar och eldgropar (där man eldat ut termitmyror) och stenflisor efter att man gjort redskap för tusentals år sedan... förutom att det var väldigt varmt att gå runt och en massa flugor som retades i mun, ögon, öron så var det väldigt kul att höra mera och fråga om platsen vi besökte innan vi skulle åka vidare in i området.

Vi hade lite otur med vädret. När vi väl var där vid "Walls of China" blev himlen mörk och luften tryckande, det började blåsa varma svettiga vindar... efter en stund började det ösregna. Dessutom tror jag att vi alla blev lite besvikna efter att ha haft väldigt stora förväntningar på den här platsen. Jag trodde det var en bergskedja, men det liknade mest små kullar... lik de formationer vi har runt hörnet i Hallett Cove (Adelaide). Vi har sett häftigare platser och ljuset var inte det bästa. Inser att vi nog blivit bortskämda med fantastiska naturupplevelser under vår tid här - vi har sett häftigare platser, men fotona blev iallafall väldigt imponerande!

Barnen blev också besvikna eftersom de inte fick klättra. Alla kullarna är skyddade och det var svårt att förklara för dem att man bara får titta, inte röra... de upplever ju naturen genom att hoppa, springa, leka, klättra och åka kana nedför sanddynorna så vi stannade inte så länge. Gick runt en stund och fotograferade, sen fick vi rusa till bilen när himlen öppnade sig!

Där sjön har varit är en stor platt slätt med låga ljungliknande buskar med silvergråa mjuka blad(bluebush). Väldigt torrt och stora problem med kaniner/kängerur/vildkatter som äter upp växtligheten, gräver och förstör naturens försök att återhämta sig. Det har inte regnat ordentligt på tre månader och det syns. Sjön liknade mest en stor torr hed. Sand/lerformationerna på sjöns ena sida ligger inbäddade i sand och det ser lite konstigt ut med sanddynor så långt ifrån havet. Sandynerna som bitvis liknar mjuka berg slutar tvärt och sen är det "Kängeru land" på andra sidan med krokiga träd (som liknar olivträd) och låga buskar. Vi körde runt på en 70km "offroad" rundtur och jag tror aldrig vi har sett så många emus och kaniner tidigare. Skulle hetat Emu-land istället!

På vägen tillbaka till besökcentrat (tog ett par timmar för oss) klarnade det upp och solen tecknade fram landskapet med långa skuggor. Magiskt! Nu förstod vi hur vackert och annorlunda det kan upplevas med olika ljus. Fantastiska färger och många kängerur, både de grå mellanstora kängerurna vi har runt Adelaide, men också de stora röda som vi tidigare bara sett i Flinders Rangers. Jo landskapet är häftigt och märkligt, väl värt ett besök om man bara har lite mera realistiska förväntningar (och spray/nät mot flugorna).