Lincoln NP ligger strax söderom Port Lincoln längst ned på halvön Eyre Peninsula. Vägarna är grusiga och bitvis skakiga, men helt ok att dra in en campertrailer om man tar det lugnt. Bushcampingarna ligger på en lång rad längs kusten som vätter mot Pt Lincoln... liknar lite Bohuslän på nåt sätt med den röda graniten, skillnaden är bara att det är finkorninga vita sandstränder. Underbar kombination med släta sköna klippor att värma sig på, kristallklart vatten och fin sandbotten när man vill springa ned och ta sig ett dopp.
När vi kom till Lincoln var det lite svalare än i Coffin Bay, men inte alls lika blåsigt och vattnet kändes varmare... kanske pga av att stränderna ligger på östsidan av halvön? eller annars var det bara vinden som blåste åt ett annat håll. Vi såg delfiner som lekte ute i vattnet, en massa fåglar och fiskare lite här och där som prövade sin lycka och andra som var ute och vandrade eller campade.
Vi hade inte så många dagar kvar, bara ett par nätter... så första dagen åkte vi upp till fyren på de nordligaste punkten i Cape Donington och gick ned till September Beach. Det är bara ett par kilometer t/r och tog väl en timma att gå, men vi stannade på beachen hela eftermiddagen och badade. Barnen hoppade raskt ned till stenarna en bit nedanför stigen och letade efter krabbor.
Andra dagen tog vi bilen över till andra sidan för att gå en längre dagstur från Taylors Landing till Maclaren Point och det var vi helt ensamma om. De flesta verkar hålla sig till Spalding Cove, Fishermens Point, Cape Donington och September Beach som ligger där de små vikarna börjar, men ändå ganska nära Pt Lincoln och på sidan där solen går ned i havet. Leden från Taylors Landing började på en liten skyddad strand (med båtramp, toa och bushcamping) och fortsätter på en stig upp på en platå med fin utsikt och sen ner igen på en lång vit strand som aldrig vill ta slut... efter en stund tröttnade Siri på att bara gå och aldrig komma fram. Vi fick äta kex och sen gick Gard och jag i förväg och skrev hemliga meddelanden till Siri i sanden och då gick det mycket lättare. Siri sprang fram över stranden för att titta på våra ritningar.
Vandringen var varierad och vacker, slingrade sig upp igen på en platå med en mängd gröna krypande buskar och låga blommor som tecknade fint runt stenarna. Vi vuxna njöt över att få se alla de gröna tonerna efter en väldigt torr jul i Adelaide, men för att Siri och Gard också skulle få njuta fick vi klättra ned på stenarna vid strandkanten. Det var kul! Stora rundade klippblock att hoppa på, men efter en stund tröttnade jag istället. Det är ganska jobbigt att klättra upp och ned på stenar, fast barnen och Johan tröttnar aldrig på att klättra! Så jag gick upp på stigen medans de andra klättrade på stenarna och så vinkade vi till varandra mellan varven... vi kom aldrig till MacLaren Point det tog alldeles för lång tid och vi var rädda att det skulle bli mörkt innan vi kom hem, så det blev ett bad och mackor på stranden innan udden, sen vände vi hemåt på stigen. Den här gången var det Siri och Johan som skrev meddelanden till oss i sanden och då var det inga problem att gå alls.
En riktigt skön tur och med lite lek på vägen funkade det bra med Gard och Siri. Turen tog ca 8 timmar för oss, men skulle ha tagit 6 timmar om man höll sig till stigen. Vi hann bara pröva ett par leder i parken men åker gärna dit igen... finns en massa att utforska och väldigt fina skyddade vikar att campa i.
